The Wicker Tree


• Robin Hardy • Storbritannien • 2011 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 91 min.


MEDVERKANDE:

• Graham McTavish
• Jacqueline Leonard
• Henry Garrett
• Honeysuckle Weeks
• Clive Russell
• Prue Clarke
• Lesley Mackie
• David Plimmer
• Christopher Lee
• Brittania Nicol


MANUS:

• Robin Hardy


FOTO:

• Jan Pester


MUSIK:

• John Scott


PUBLICERAD:

• 8 Maj 2012 - 11:12:12


SETT PÅ:

• BD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
2011------------
2012----17


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. The Wicker Man (1973)


 


 
 

Det var väl knappast någon som gick omkring med nerverna utanpå kroppen och väntade i 37 år på att en uppföljare till "The Wicker Man" skulle spelas in. Istället fick vi 2006 något skit som förvisso hette samma men som vissa dessvärre förväxlade med en riktig film. Och just 2006 skrev regissören / författaren Robin Hardy en roman vid namn "Cowboys For Christ". Denna roman blev sedan denna film - "The Wicker Tree". (Efter mycket om och men, ska det sägas.) Filmandet skulle ha dragit igång redan 2007, men blev förhalat till 2009. Av "allt" att döma är filmens handling ganska lik bokens, och den fungerar i grund och botten mer som en parallell-rulle till "The Wicker Man" istället för en vanlig uppföljare - Varken platser, karaktärer och förvecklingar är de samma, men filmerna delar ett antal grundteman med varandra - Båda två ifrågasätter mänsklig inskränkthet. Och dit hör religiösa övertygelser mer än något annat. Och båda två har karaktärer som varken är utstuderat onda eller goda, utan de vet helt enkelt bara inte "bättre".

Beth Boothby är en f.d. Pop / Country-sångerska som nu har hittat "Gud" och blivit kristen på det där självförintande och självlurande sättet. Förr i tiden sjöng hon om sådant som jag antar de flesta Pop / Country-sångerskor sjunger om (Partajande och strulande bland rednecks och truckers.), men nu är det bara kristna halv-sannningar och värderingar i varenda text. (Vilket slöseri med en så fin pipa.) Hennes kille Steve är en modern Texas-cowboy (Han sover eller går förvisso på dass utan puffrorna, men hatten är alltid med.) som också är troende. Han har (Helt garanterat för Beths och kärlekens skull.) svalt hela den där biten med att "Bibeln är från Gud" och att man ska "spara sig" tills man är gift. (Ruttna i helvetet innan, snarare.) Så det är inte så konstigt att tvivlet hinner ikapp honom. Synd bara att det blir vid helt "fel" tillfälle.

Och ännu mer synd är det att det här paret får för sig att åka till Skottland för att sprida "Guds ord" bland folk som knappt har hört talas om Jesus och som fortfarande tackar Solen när det växer på bra ett år. Som en karaktär i filmen (På ett ungefär.) påpekar: "[Människors] tro anpassar sig alltid efter tiden [de] lever i." Det verkar inte bättre. Men det verkar som om vetenskapen börjar ersätta mer och mer av de gamla sagorna. Och förmodligen fick ingen utanför Summerisle veta hur det gick för Neil Howie när han började ifrågasätta och döma människor efter sin egen tro. (Ledtråd / påminnelse: Det gick jävligt dåligt.)

I Glasgow är Beth och Steve lika välkomna som Jehovas Vittnen när de går runt och knackar dörr, men efter en konsert i en kyrka (Med Beth som skönsjungande dragplåster.) dyker paret Morrison (Sir Lachlan och Lady Delia.) upp och bjuder ut dem på landsbygden till samhället Tressock där de lovas en mer öppensinning approach bland sina egna. Och jodå - Mottagnandet blir så bra man kan önska sig, men hela tiden märker man att givmildheten och gästfriheten verkar vara en fasad för något som planeras bakom ryggen på dem av någon anledning. Det är så klart Maj-firandet när det börjar brinna i buskarna efter en lång och skittråkig vinter. Och någon måste ju vara "The Queen Of May" resp. "Laddie" när det ska firas. Det visar sig att Tressocks invånare dyrkar en keltisk Gudinna vid namn Sulis istället för att sitta och trycka i trånga bänkar medan en gubbe i klänning kallar alla för syndare. Inget dåligt kan väl hända p.g.a. det?

Inte om man inser sitt eget bästa i god tid och fan pallrar sig därifrån. Eller undrar mer ingående vad det går ut på att vara en "Laddie" med tanke på gravallvaret runt det hela. (För det verkar inte vara någon Skitgubbe-turnering på puben, direkt.) Tressock har även lite andra bekymmer (En ganska tydlig detalj som man konstigt nog inte tänker på först fast man gärna vill tro att man har sett på "mycket film".) som kanske behöver lite hederlig "Divine intervention" från Sulis håll. Men så är det det där med "religion" och vad den får människor att göra mot andra människor - Helt utan gudinnligt ingripande.

Det är så klart aldrig schysst att utnyttja någons godtrogna personlighet, men ibland har man sig själv att skylla. Precis som Summerisle är nog inte Tressock det första stället där man skulle börja vifta med en Bibel och kalla alla för hedningar på ett förolämpande sätt. Då kan det gå som det kan gå. (Och det är bara bra att kristna får smaka på sin egen medicin retroaktivt. "Det är en mening med allt lidande.", heter det ju!) Nu så är kanske inte Beth och Steve de mest enerverande exemplen på "troende" som försöker köra ned sin skit i halsen på folk, men hela scenariot är som bäddad för en konflikt där någon kommer att få smisk. Precis som alla andra religioner är även de mindre varianterna grundade kring idéer som kanske är hetare på pappret än vad de är i verkligheten, men det blir aldrig bra när man lever helt och hållet efter vaga och ofta motsägelsefulla regler som var och en tolkar lite hur de vill.

"The Wicker Tree" tar god tid på sig innan den blir mer Horror-orienterad, men den gör ett bra jobb när det gäller att bygga upp den rätt så gemytliga och icke-hotfulla atmosfär som råder i Tressock. Det blir mycket sång och dans i de här krokarna med. (T.o.m. när det händer rätt så ohyggliga saker.) Så det är bara att ha lite tålamod - Det dramatiska slutet är värt all väntan och emotionella engagemang, och det har en trevlig twist som gör att man inte behöver tvivla på vad "The Wicker Tree" är för en typ av film. Självklart finns det ett "korg-träd", men dess betydelse är en lite annan än "korg-mannens". (Den sista bilden innan eftertexterna lyckas också vara både vacker och för jävla kuslig samtidigt.) Att det skiljer så många år mellan filmerna skapar också en hel del intressanta kontraster samt den klassiska insikten om att "ju mer saker förändras, desto mer förblir de samma."

Hardy missade heller inte att ta med det som gör att en film sticker ut från mängden ännu mer - I det här fallet karaktärerna, historien kring dessa, och miljöerna. Man köper direkt att Tressock inte direkt har anammat sin samtid. Utanför finns världen med sina-- tja, globala problem. I detta fallet är det "miljön" som ju påverkar allting. Det finns som bonus en hel del riktigt vackra bilder från East Lothian och Midlothian. Sedan utmärker sig både huvud- och bikaraktärer på ett kufiskt sätt som man inte är van vid. Självaste Christopher Lee (Som själv har sagt att "han" inte är "Lord Summerisle" från originalet.) dyker upp i en flashback. Men visst skulle en överårig Lord Summerisle själv passa bra i sammanhanget.

"The Wicker Tree" kommer nog aldrig att få samma kultstämpel och erkännande som "The Wicker Man", men det var nog aldrig den hundraprocentiga intentionen heller. Hardy var nog bara ute efter att skildra en "Wicker Man"-liknande miljö i modern tid och samtidigt delvis visa hur lite som händer runt en när man klänger sig fast vid uråldriga traditioner. Det finns alltid en "lagom" mängd. Samtidigt är det alltid intressant utforska lite mer av den mörkare sidan av "religion" utan att för den sakens skulle släcka hoppet helt. Men det sker utan pekpinnar och parti-tagande åt något håll. Det är väl delvis därför inte filmen har fått världens bästa recensioner och kritik av rännstens-pressen och i synnerhet de som förväntade sig en uppföljare som tar vid där originalet slutade alt. "30+ år senare". Men vad fan gnälls det för? - Vi slipper ju en spattig och skrikande Nicolas Cage som går omkring och slår tjejer på käften i en kvart, töntiga plot-twists utan substans, bihjälmar och annat som inte har ett skit med "The Wicker Man" att göra.

Att slippa allt det däremot... Hade definitivt varit värt att vänta på i 37 år.

 



  

IDÉ : 82%


Man trodde ju inte att det någonsin skulle gå att "fylla på" en film som "The Wicker Man". Eller att den skulle kunna moderniseras... (Eller vad man nu vill kalla det.)

  

STORY : 86%


...Men en bra story i romanform är alltid tacksam att späda på diverse myter med. I fallet "The Wicker Tree" fungerar det bättre än i många andra fall. (Och "Hollywood" hade INTE grejat det.) Men en uppföljare är det alltså inte.

 
  

REGI : 90%


Till viss del lika kompakt som i originalet, men ett likadant driv hade nog varit omöjligt att få till. Robin Hardys signum (Ogripbart, men jämför med "The Wicker Man", och det klarnar garanterat.) finns med i alla fall, och det är det viktigaste.

  

FOTO : 93%


Dallas ser ju inte så inbjudande ut (I år heller.), men Skottland är fint som fan. Som tur är utspelas drygt 100% av filmen i just Skottland. (Efter förtexterna, alltså.)

 
  

SKÅDESPELERI : 97%


De hittade verkligen rätt skådisar (Brittania Nicol och Henry Garrett) till att spela två småkorkade, kristna lantisar. Och de större rollerna spelas av andra kanonbra aktörer och aktriser. Oerhört välspelat rätt igenom. (TUR att inte Joan Collins fick rollen som Lady Delia för Jacqueline Leonard är helt fantastisk.)

  

MUSIK : 83%


Halv-mysigt och harmlöst. Det är verkligen Brittania Nicol som sjunger. (På närmare tio av soundtrackets låtar.) John Scott producerade och skrev musiken.

 
  

TEMPO : 88%


Långsamt och jämnt innan det skruvas upp rejält under "firandet".

  

ATMOSFÄR : 90%


Även "The Wicker Tree" har något riktigt eget över sig, och den fastnar i tankarna med enkla medel.

 
  

UTFÖRANDE : 90%


"Billig T.V.-film?" I någons röv.

  

REPRISVÄRDE : 87%


För den som är fascinerad av de ämnen som genomsyrar "Wicker"-rullarna finns det så klart nya detaljer att upptäcka vid varje repris. (Men "The Wicker Man" håller bättre.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Andra delen i "The Wicker Man Trilogy", minsann. Får vi då se den avslutande delen innan år 2048? :D

 
 

Korpar! (Inte sedan "Opera" har man sett dem så här nära.)

 
 

Förväntningar som en fet käpp i hjulet.

 
 
Om "The Wicker Man" var botemedlet mot en religiöst betingad hjärnskada, så är "The Wicker Tree" en extra dos för säkerhets skull. Annars kan man använda den till att mentalt delvis sanera bort en helt annan "Wicker Man".

RECOMMENDED CINEMA