|
Att hunger har mycket att säga till om vet väl de flesta som har varit svimfärdiga av hunger och energibrist någon gång. När det riktigt har knipit har ju t.o.m. potatismjölk smakat riktigt vedervärdigt. (Till skillnad från i vanliga fall då det är fullkomligt oätligt.) Men det ska jävligt mycket till innan man börjar mumsa på en vän. (En hemmagjord special-brygd som löser upp hjärnan till att börja med.) Eller fiende för den delen.
Antonia Birds kannibal-kalasbra semi-Splatter-rulle "Ravenous" utforskar det här med att "äta eller ätas" människor emellan och hon passar på att ge hela konceptet ett par rejäla skruvar på vägen. Mitt i vansinnet går det mesta förbannat fint hand i hand. Filmen utspelas i ett relativt nytt U.S.A. ett par decennier innan inbördeskriget och direkt efter det Mexikansk-Amerikanska kriget där John Boyd deltog. Men i stridens hetta blev han paralyserad och överlevde genom att sjunka ihop och spela död. När liken sedan staplades ovanpå honom och han ofrivilligt tog några supar färskt blod, så fick han någon sorts inre styrka (Men samtidigt blev han så anti blodigt kött att han spyr vid blotta åsynen av det.) som hjälpte honom att övermanna en viktig post på den mexikanska sidan. Denna impulshandling befordrade honom till Kapten, men samtidigt passade hans överordnade på att skicka honom till avkroken Fort Spencer i suraste Kalifornien (På "den här" sidan Klippiga Bergen och där det snöar.) för feghet i strid.
Fort Spencer är kanske sedan inte det militärfort som man hade förväntat sig - Lite folk, mycket supande och en känsla av att de är där för att försöka tiden att gå genom att ha så kul som möjligt. (Som en av AFs "Söka jobb"-kurser, alltså.) General Hart är bossen och de andra bara "är" där av en tillfällighet. Men en dag dyker en halvdöd och halvt ihjälfrusen snubbe vid namn Colqhoun upp utanför deras stugor. Colqhoun och hans resande sällskap överlevde den senaste vargavintern i en grotta genom att först äta upp djuren som de hade med sig och sedan en av polarna som hann dö av svält innan det blev vår. Och sedan ska en viss General Ives i gruppen ha ballat ur till den milda grad efter att han började ge sig på de andra. (Efter att ha fått smak för människokött och känt dess helande krafter.) Colqhoun flydde och lyckades alltså ta sig till Fort Spencer.
I egenskap av militärer packar Hart och company med sig några puffror och drar iväg för att sätta Ives på en permanent bantningskur. Colqhoun hänger på som guide. Och väl framme vid grottan börjar den riktiga mardrömmen för alla inblandade. Vad som händer ska givetvis inte avslöjas, men "Ravenous" byter helt tema när backstoryn delvis kopplas ihop med en indianlegend - En människa som äter en annan människa ärver även dess styrka. (De kallar den här människan med övermänskliga krafter för Wendigo, vilket gör sig påmint senare i filmen.)
Men det blir en riktigt våldsam och strapatsfylld tur för Boyd. Han blir ju hela tiden påmind om att en annan människas blod och kanske t.o.m. kött gör underverk med såväl fysiken som psyket. Vilket i sin tur börjar förändra honom i tanke och själ. Speciellt när det handlar om överlevnad. Och sedan utvecklas storyn till en makaber djupdykning under det mest primitiva i den mänskliga naturen. Kannibalism (Lite sköna FX för alla Gorehounds!) varvas med en lagom mängd galghumor, men det finns även mycket symbolik i handlingen. "Du är vad du äter." Eller: "Du är den du äter." (Som filmens schyssta tagline säger.) Och lite kängor åt konsumtions-samhället som mycket väl hade kunnat börja ta form på det här sättet. Den djuriska glupskheten och det omättliga hungern. (Det är väl knappast någon slump att filmen utspelas i just U.S.A.?)
Det är dock inte bara parallellerna till dagens och gårdagens samhälle (Gamla filosofer och sanningssökare som Platon nämns vid ett tillfälle.) som gör att "Ravenous" träffar där den siktar, utan för att den skildrar mänskliga svagheter och mänskligt mörker på ett unikt sätt med den "nya" civilisationen som bakgrund. I "rätt" miljö är inte människan helt olikt vilket djur som helst.
Man blir inte speciellt förvånad över filmens starka helhetsintryck eftersom det finns så pass stabila ramar att luta sig mot. Det är knappt så att man ens ifrågasätter själva utgången av allt galenskap som kannibalismen banar väg för. (Man kan ju bara anta att de flesta säkringarna har fräst sönder när man börjar hacka i lik varje gång det suger i middagstarmen.) Det är snarare underligt att det hela ens funkar så bra som det gör. Skådespelarna gör inte upplevelsen sämre heller.
Och denna rikigt udda genre-överlappande film togs gladeligen emot med öppna armar av såväl publik som kritiker?
[Paus för lite hånskratt, svordomar och obscena gester.]
Som vanligt visste inte "Järnekskogen" hur de skulle lansera en originell film utanför deras mallar, och kritikerna som stod på deras sida sågade den som en naturlig följd av detta. (För en seriööös kritiker får ju inte tycka om vad som helst.) 20th Century Fox som hade investerat lite stålar i filmen fick i alla fall se lite rök av dem. Men vad hjälpte det? Det hela blev ju bara ännu ett koncept som blev svartlistat. (Fox slickar säkert såren än idag. De brukar ju inte direkt vara sena med att påstå att den och den filmen "minsann var ett katastrofalt misstag att satsa på". Och informationen på IMDbs "Box Office / Business"-sida för "Ravenous" som säger att filmens budget var $12 miljoner och att "Opening Weekend" bara gav en miljon dollar kan lätt översättas till "Gråtrunk-partaj hos Fox".)
Många förutsåg det redan då, minns jag (Även om jag inte såg "Ravenous" förrän långt senare.) - Att filmen "bara" kommer att förbli en kult-klassiker. Och Bird fick nog ingen ärlig "andra chans" i "branschen" heller. Det finns verkligen ingen rättvisa. Helt klart är "Ravenous" en svårplacerad film som sträcker sig i flera riktningar. Det hintas lätt om "svart komedi" när Boyd under en middag med sitt kompani springer ut för att kalva sekunderna innan filmens titel snabbt glider in i bild. Och soundtracket kanske låter lite uppsluppet och lustigt under något enstaka ögonblick. Men det blir inte många tillfällen till fniss eller leenden efter ankomsten till Fort Spencer.
Sedan låtsas jag inte veta exakt varför David Arquettes namn står som tredje namn på postern till filmen då han bara är med i en handfull scener / några minuter. (Jag menar, Ricardo Fuentes står ju inte på postern till "Cannibal Holocaust". Eller hur?)
Nog om det och det. Nej, det finns inte så mycket man kan berätta om "Ravenous" p.g.a. Spoiler-faran. Allt det goa och tuffa måste man få serverat när man inte förväntar sig det. Då blir ju också genomslagskraften tyngst. För man vet ju att kannibalism existerar på betydligt närmare håll än i sydamerikas djungel. T.ex. har det ju figurerat i ett stort antal brottsfall. Men som tur är ligger "Ravenous" någonstans mellan ett realistiskt "Det skulle kunna hända"-scenario och ett Horror-romantiserat äventyr. (Den allvarliga tonen hade lätt kunnat bli parodi-artad och krystad annars.) Och i filmens isolerade miljö är summan av allting en hellyckad kombination.
|
