|
Rex och Saskia är ett ungt par på semester i Frankrike. De är ungefär som vilket par som helst - Oftast glada miner men något gräl hängande i luften då och då. På en bensinmack försvinner Saskia i tomma intet och Rex börjar så klart leta efter henne med ljus och lykta.
Vi förstår ganska snart att något hänt Saskia. Historien följer sedan en till synes normal familjefar vid namn Raymond Lemorne. Vi får en inblick i hur Raymonds liv är, men vi inser också att han inte riktigt har alla rätt i huvudet. Han planerar nämligen att kloroformera och kidnappa någon. Sakta men säkert får vi veta hur, och allt är djävulskt noggrant uträknat...
Tre år går och Rex letar fortfarande som besatt efter Saskia. Han är nästan bergsäker på att hon blev mördad, så han vädjar till mördaren i T.V. att kontakta honom. Rex måste få veta vad som hände - Ingenting annat spelar någon roll eftersom ovissheten håller på att förtära honom. Under tiden leker Raymond "katt-och-råtta" med Rex genom att hålla minimal kontakt via post - Kanske bara för att låta Rex veta att det finns en person som vet sanningen.
Men en dag beslutar sig ändå Raymond för att låta Rex veta allt. Raymond beundrar nämligen Rexs drivkraft... Men... Det blir på Raymonds villkor.
Man kan inte berätta mer om "Spoorloos" utan att förstöra för mycket. Jag har ett vagt minne av att jag såg "The Vanishing" ungefär i mitten av 90-talet. Redan då visste jag att det var en Hollywood re-make av George Sluizer själv. Men den var inte så överdrivet minnesvärd och inte så mycket märkvärdigare än en vanlig amerikansk thriller. Varför begriper man när man sett originalet. Man kan än en gång bara undra hur samma regissör kan misslyckas så katastrofalt med att återberätta sin egen historia. (Inget unikt ska det sägas - Ole Bornedal gjorde samma sak med "Nightwatch".)
Men så har man ju i åtanke hur de resonerar "där borta", så man förstår (inte) att de ville trixa till slutet så att ingen stackars jänkare ska må dåligt. Man kan bara anta att Sluizer fick skriva om manuset ett antal gånger. För det omdiskuterade slutet är verkligen bortom mycket man sett tidigare. Mycket otäckare kan det inte bli och slutscenen lugnar varken sinnet eller själen.
Ovissheten är som sagt en röd tråd genom hela filmen. Vi vet inte. (Vet vi någonsin?)
Kort och gott - Om du inte sett re-maken, så gör inte det heller. Även om nyinspelningens slut är riktigt pissigt vek i jämförelse så spoilas mycket av storyn.
"Spoorloos" bygger på Tim Krabbés roman "The Golden Egg" och Sluizers manus ska enligt utsago vara trogen förlagan. Samtidigt som filmen är en lågmäld men nervslitande thriller är den en skildring av en sociopatisk seriemördare. Att den ligger så ytterst nära verkligheten gör den bara ännu mer otäck. Den här filmen blir kvar i tankarna ett bra tag.
Här finns i och för sig inte mycket från skräckfilmernas värld, men här finns ändå saker som hör till det mest skräckfyllda och hemskaste en människa kan utsättas för.
"Spoorloos" vann flera priser, bl.a. Guldkalven 1988 och priser för bästa regi, manus och skådespelare. Snudd på mästerverk.
IDÉ: - Filmer baserade på romaner har alltid potential att kunna bli en riktig hit. Och det blev "Spoorloos".
STORY: - Otäck, dramatisk, spännande och nedslående - Allt på samma gång.
REGI: - Förtjänar alla Guldkalvar i världen.
FOTO: - Den kyliga färgpaletten fungerar bra i filmen.
SKÅDESPELERI: - Perfekt. Det är sällan man ser så här många bra skådisar i en och samma film.
| |
MUSIK: - Det enda förglömliga med filmen.
TEMPO: - Glöm det där med att ens gå och pissa under tiden.
ATMOSFÄR: - Outhärdlig. Slutet är så helvetiskt att man nästan klappar ihop.
UTFÖRANDE: - Grundligt och enastående väl utfört.
REPRISVÄRDE: - En klassiker som tyvärr hamnat i skymundan för den där infernaliska re-maken.
|
|
|
